En ny liten pojke, Torsten, en vecka och en dag gammal.

Så kom han den lilla gossen som vi väntat på. Hans mamma och pappa har säkert väntat och längtat mest men alla vi andra släktingar, åtminstone jag, har också längtat och nu när han kommit så släpper anspänningen som "legat på" i nio månader för att bytas mot den andra lilla oron. Inte för att han inte kommer att bli omskött på bästa sätt och inte för att han inte kommer att få massor av kärlek och värme utan för alla dom där andra små sakerna som barn kan råka ut för. Just nu är det inte så stor orolighetsfaktor men jag vet att den finns där och lurar.
Han är så fin och go och luktar ljuvligt. Vi hade turen på vår sida i söndags, han var vaken länge och tittade på oss. Jag fick till och med ge honom mat, bytte två bajsblöjor men lyckades inte få honom att rapa. Än så länge är han stillsam och tar det rätt coolt och det var ytterst svårt att slita sig därifrån för att åka vidare till Umeå.
Där väntade tre andra sötungar som inte visste att vi skulle komma. Surprise, surprise blev det och vi fick en härlig dag på Leos lekland, lite vanlig samvaro därhemma och på tisdagen hämtade vi på dagis eftersom föräldrarna hade det lite "tight". Kul att kunna vara behjälplig nå'n gång när det behövs och vi råkar vara där.
Nu är det snart slut på semesterkaramellen och jag suger så sakta jag kan och försöker att inte börja tänka på jobbet utan göra ledighetssaker ända fram till och med på söndag. Sedan "brakar " det loss och en tuff höst börjar men det går nog det också.