" Coachen" från en skogsstafett, gissar jag. Ser så ut på färgerna.
Det blev ingen Kalla precis.Jag har alltid gillat att åka skidor. Gör det fortfarande. Som barn var det en utomhussysselsättning som man ofta ägnade sig åt. Vi åkte tillsammans och lekte olika lekar i skogen.
Pappa gillade också att åka skidor och hade säkert små, eller kanske stora, förhoppningar på min karriär i spåren. Han fixade och grejade med utrustningen så den här bilden gör mig rätt fundersam. Vilka korta stavar jag har.!
Ett av mina få minnen från en tävling skall jag berätta nu. Det kan vara den första och enda tävling jag deltog i, det är jag inte riktigt säker på. Denna överskuggar allt, och det är otroligt att jag fortfarande gillar skidor.
Jag gick i Pilträsk, alltså åk 4 eller 5 ( i 6:an började vi i Moskosel pga att skolan drogs in). Jag började skolan ett år för tidigt så jag var alltså 9 eller 10 år. Hade vunnit uttagningen i vår klass, det var ju ingen större bedrift eftersom vi bara var fem elever, men i alla fall. Pappa gillade det och jag drogs nog med i detta gillande. För oss bybarn var det ju stort att få delta i kommunmästerskapet i Arvidsjaur och det var många deltagare. Jag minns att jag var nervös och mådde lite illa på väg dit.
Jag hade inga riktiga pjäxor för råttefälla utan pappa hade borrat hål i ett par vanliga pjäxor, upplagt för problem men vem visste det.
Innan start så skulle frökens man hjälpa oss som skulle åka. Han var sååå hygglig - petade ut snö från hålen i pjäxorna med tändstickor. Dom gick av men det sa han inget om, det upptäckte jag sedan. Skidorna satt INTE FAST!! Jag tappade och tappade och tappade dom men jag satte på dom igen och fortsatte. Många som stod längs spåret sa att jag skulle bryta men inte jag inte, nej i mål skulle jag oavsett vad. Envis och dum redan då skulle nå'n säga, vad man företagit sig ror man iland säger jag. Lite tjurighet behövs så klart, den kommer från Lindmarkssläkten. Det finns fler som har den genen!
Jag kom så klart sist, långt, långt efter alla andra. När Johnny jobbade på skolan i Moskosel hittade han protokoll från den tävlingen och så mitt resultat, han fattade ingenting och kom hem och undrade. Pappa var inte glad åt tändstickorna han hittade och det tog lång tid att komma över - kanske därför jag inte gillar att tävla?
Men skidor åker jag med glädje och numer behöver man ju inte peta hålen så nu går det bättre.
Jag känner igen din berättelse (förutom skidorna som inte satt fast). Jag vann också skolans skidtävlingar (av fyra deltagande)så pappa drog med mig ut i elljusspåret på kvällarna, tog ledigt för att valla till tävlingarna (tyvärr även alla andras skidor)och hoppades att jag skulle bli "biten".
SvaraRaderanämen vilken taskig karl! han borde ju ha förstått att det inte skulle gå bra när stickorna gick av.
SvaraRaderakul att läsa om morfars ambitioner, och jag tyckte att du var söt trots korta stavar.
Jag åkte också en tävling i Arvidsjaur. Pappa försäkrade mig om att om jag åt tillräckligt med druvsocker så skulle det gå bra. Jag åt hela vägen till Arvidsjaur, det smakade mycket gott. När tävlingen startat och jag åkt ett tag så delade spåret sig. Jag visste inte vilken väg jag skulle ta så jag väntade in åkaren bakom mig. Sen åkte jag efter honom ända in till mål. Jag tordes inte åka om trots att jag hade kunnat.
SvaraRaderaja herregud vilka minnen man har av skidåkning. För min del inte särskilt positiva. Det första mamma sa var att jag åkte som en skåning! Så jag hade nog inte den rätta tekniken. Jag var också med i någon skidtävling, men kanske bara via skolan, jag tror att jag grät hela vägen, dels för att jag var rädd för att åka vilse och dels för att det var så jobbigt. Numera kan jag tycka att det är riktigt skönt med en skidtur, även om det inte sker så ofta.
SvaraRadera